» Januari tjugohundratio
Det nya året välkomnades med tjejfest hemma hos Emily, en lugn och mysig kväll med god mat och fint folk. Det skålades om ett gott nytt år och förhoppningar om att det skulle bli ett år att minnas.
Och ja, de blev ett år jag sällan kommer glömma i första hand.
Redan i början av julen började jag känna att det var något som fattades och jag minns att jag skrev till en vän på msn: det är något som fattas, som gör mig svag och en rädsla av ensamhet börjar växa fram inom mig. Jag försökte släppa tanken och fokusera på det jag hade och det som skulle komma framöver. Efter små förväntningar hade jag nämligen blivit uttagen att representera Halland i Sverigecupen. Något som jag tyckte var helt otroligt för mig och de byggde upp mitt självförtroende och hopp om att handboll kanske är något man ska satsa på. Jag hade fått visa vad jag gick för i slutet på hösten och hade fått mycket beröm. Januari var späckad med matcher och det hela skulle invigas med en träningsmatch i Göteborg. Efter en av de hemskaste bilresorna jag varit med om kom jag och mamma trots allt fram till hallen fem minuter innan matchen skulle sätta igång. Negativt adrenalin pumpade genom kroppen när jag slängde på mig matchstället och slängdes in på plan. Väl där kunde jag inte koncentrera mig, jag var inte närvarande. Mina tankar snurrade åt ett annat håll och jag spelade en av de sämsta matcherna jag gjort. Denna match kom att reducera till att jag inte riktigt fick en andra chans att visa vad jag gick för.
Dagarna gick och små insidenter hände. Jag började tappa gnistan och mina vänner märkte detta. De valde till att backa och ge mig utrymme, när jag tvärtemot behövde dem allra mest. Det som var meningen till något bra, blev ett helvete för mig då jag kände mig ensam. Jag visste helller inte vem jag kunde vända mig till och våga berätta om hur min själ höll på att falla samman. Mina tankar skrämde mig och jag valde att försöka dölja det.
Den sjuttonde januari gick bussen upp mot Katrineholm med ett helt gäng handbollsspelare från Halland. Jag hade inte sovit på natten då jag låg och funderade på om jag skulle strunta i att följa med,hoppet om att jag kanske skulle kunna prestera övervägde min hälsa. Något som jag inte skulle ha gjort. För varje sekund som gick bröt jag ner mer och mer inombords. Det var som om någon hade öppnat den dörr jag stängt igen för att glömma allt, alla minnen och händelser förstorades så mycket och jag var ingen handbollsspelare där uppe. Jag var den treåriga flickan som nyss förlorat sin pappa och alla småsaker kopplades till de svek jag en gång utsatt för. I min stora hallandslagdräckt gick jag runt och funderade. Vände, vred och jag började planera.
Planera hur jag skulle kunna ta mitt eget liv på det bästa sättet och jag övervägde allternativ efter allternativ. På nätterna när alla sov låg jag klarvaken och planerade. Som tur var kom mamma och min syster upp för att stötta mig i handbollspelandet och tur var det för jag valde att ta tåget hem med familjen och åkte ifrån laget.
Väl på stationen satt jag rakt upp och ner medans tankarna vandrade åt ett annat håll. Jag bestämde mig för att fokusera tankarna på att studera de människor som kom in genom ingången. Det var turister, studerande, trötta och glada människor som kom in. Och rätt som det är öppnar Tommy dörren och in kommer Dennis. Ett ansikte jag sett så många gånger, men aldrig blivit så lycklig över att se som då. Vi pratade och jag kunde hålla tankarna borta från huvudet och tänka på helt andra saker. Ibland sa vi inte så mycket till varandra, det behövdes inte. Det räckte att vi bara satt bredvid varandra för att jag skulle känna trygghet. Dennis jag vill verkligen att du ska veta att den tågresan, din första tågresa kommer jag att hålla kärt om länge. När vi satt där bredvid varandra och tittade på slutet av 2012 på din pappas dator, drack cola och åt djungelvrål, det betydde. Du fick mig att tänka på något annat i några timmar, att lätta på hjärtat.
Hemma i Halmstad igen och jag sov gott i min säng. Dagen därpå hade min tränare låtit mig få vara med i en seriematch för att visa att jag gjorde skillnad i ett lag, även om det inte var i Hallandslaget. Första matchen för oss i arenan och ett gäng P93 satt på läktaren och tittade på. Jag gick in på plan och försökte tänka bort all skit som snurrat i huvudet de senaste dagarna och jag lyckades nog i tio- femton minuter. Sen bröt jag ihop. Jag grät, skrek, slängde mig på golvet medans tränaren försökte peppa mig med att jag inte ska vara så hård mot mig själv. " Du spelar bra josse". En förälder kom ut och sa: "ge dig josse, du är ju grym, tänk inte på det här"
OCH INOMBORDS SKREK JAG! DET ÄR INTE HANDBOLL DET HANDLAR OM! DET ÄR LIVET! JAG HAR TAPPAT HOPPET! JAG GER UPP! nu gör jag det, hem och dränka mig i tabletter, får jag inte hjälp försvinner jag nu.
Jag tog mig styrka till att berätta för mamma, genom all gråt fick jag fram hur jag kände mig och det var fruktansvärt. Att stå i Halmstad arena, mellan omkläningsrummen medans handbollsspelare går förbi och berätta för sin mamma att man inte vill leva mer. "Får jag inte hjälp nu tar jag livet av mig".
Men jag fick hjälp, jag fick komma in till avdelning 25 för en läkarbedömning. Fick ångestneddämpande och min första sömntablett utskriven. Fick dock komma hem, med en mamma som höll ett vakande öga på mig vart jag en gick och två dagar senare hade min akuta remiss kommit in till Johanna, där det väntade ett långt samtal på bup.
Resten av Januari är den ena dagen lik den andre. Min säng blev min vardag och jag kämpade mot panikattack efter varandra. Jag skämdes över att behöva utsätta min familj för allt elände, att det blev en stor ond cirkel. Jag skämdes över att behöva någon så nära inpå mig och jag kände mig så oduglig och menigslös.
/ Josefine
2011 är det ju du har skrivit tjugohungratio i rubriken xD
neej nu fattar jag :P
du är så otroligt stark josse.
glöm aldrig bort att det är just du som har fått så många människor att le vid tillfällen då det varit svårt. det finns nog inget vi i laget saknar så mycket som din pepping på plan.
sköt om dig
Ja det är med en tår i ögat man läser dina starka och fina ord. Kan förstå din räddlsa föra att såra men det är ju dig själv som såras mest.
DU är JU så BRA och underbar men att är ju lätt för alla andra att sitta och säga, för det är ju din kropp som gör ont och din själ.
Tur att det finn människor som orkar och kan hjälpa när man behöver hjälp.
Men Glöm aldrig att du är SUPER bra som du är.
Många kramar på det nya 2011
Ja det är med en tår i ögat man läser dina starka och fina ord. Kan förstå din räddlsa föra att såra men det är ju dig själv som såras mest.
DU är JU så BRA och underbar men att är ju lätt för alla andra att sitta och säga, för det är ju din kropp som gör ont och din själ.
Tur att det finn människor som orkar och kan hjälpa när man behöver hjälp.
Men Glöm aldrig att du är SUPER bra som du är.
Många kramar på det nya 2011
Älskade Josefine, jag lider med dig. Det känns dock väldigt positivt att du kan dela med dig av din erfarenhet, att du vågar stå för det du har genomgått. Du är genom detta en otroligt stark människa. Du är även stark för att du kan räcka ut din hand och ta emot hjälp, men även ge denna hjälp till andra. DU ÄR ÄlSKAD! Du är något alldeles speciellt! Kramar!!!
usch detta var inte roligt att läsa Josse! men du är en stark tjej snygging!kram
Jag älskar dig Josefine. Hoppas du vet att du kan prata med mig när du än behöver det! Puss!