Tillbaka till verkligheten, framtiden, nuet och chansen. Har åter kommit tillbaka till skolan efter ett mycket händelserikt lov. Imorgon är det prov i matematik och jag är en aning nervös, då jag inte pluggat. Har helt enkelt inte haft tid. Eller när det har funnits tid har jag inte prioriterat det. Vi får hoppas på det bästa och så får jag ta och plugga mycket till nationella och hoppas på bra resultat där. 
Första helgen firade vi vårat midtermbreak med att gå ut och äta och klubba. Mycket mysigt, då det var nästan alla tjejerna från klassen. Vi har annars varit ganska uppdelade och inte gjort så mycket tillsammans under London tiden. Dagen efter åkte jag ut till Heathrow för att möta upp Mamma och syster.  Det slog mig då hur självständig jag har blivit. Först och främst då jag satt själv och luncha i väntan på att mina käras flyg skulle landa. Själv i en storstad. På en flygplats. Själv.
Jag stod vid vänthallen och varje gång dörren öppnades slog hjärtat lite hårdare. Snart är dom här. Snart. När det väl kom ut kunde jag inte låta bli att fälla en tår. En glädjes tår. Min älskade mamma. Min älskade syster. Att bara få hålla om dom och känna deras närvaro. Det finns helt enkelt inga ord för att beskriva den känslan.

Vi hade iallafall en underbar tid tillsammans här i London. Jag njöt av varje minut. Njöt av att jag bara kunde få slappna av. Njöt av att få se lite halvsliten och att det faktiskt var okej att visa hur trött man var. Att inte behöva vara på topp hela tiden. Som jag sa innan kände jag dock av hur självständig jag har blivit, då det kändes ovant att ha sina käraste så nära en. Saker som man oftast tar för givet var nu stora guldkorn och ovanliga händelser i vardagen. Det blev dock ett väldigt snabbt avsked att jag knappt hann reflektera  över det. Men gud vad jag älskade att ha dom här hos mig.

På Earls Court skiljdes våra vägar och jag begav mig  för att träffa min älskade pojkvän. Känslan kärlek spred sig genom hela min kropp när jag fick slänga mig runt halsen på Jesper. Trygghet. Allt är bra så länge vi är tillsammans. Även vi hade en fantastisk tid tillsammans och de bästa stunderna var faktiskt de vi spenderade på hotellrummet. Ligga bredvid någon och känna den man älskars puls pulsera mot sin hud. Få känna sig i liv. Tiden går dock snabbt när man har det bra och det var snart dags att säga hejdå för ännu en månad ifrån varandra. Vid tre på natten tog Jesper och hans föräldrar en taxi för att bege sig hemmot.

Själv låg jag kvar på hotellrummet tills klockan sex. Efter mina extrema erfarenheter av hotelljobb visste jag att det inte skulle komma någon städerska och städa innan denna tid och kunde därför sova ett tag till. Snål som jag är ville jag nämligen inte ta en taxi hem utan väntade på att tuben skulle börja gå igen. Dock var jag en aning nervös när receptionisten kollade lite snett på mig när jag lämnade hotellet med mina kassar kläder så tidigt på morgonen, men efter att ha somnat och vaknat ett antal gånger på tuben och bussen var jag till slut hemma i Whitton.

Möttes av en sjukstuga, då barnen hade fått en grotesk magbakterie och låg i maginfluensa. Vilken jag självklart fick smaka på. Tre dagar med minimal näring och sömn, men desu fler besök på toaletten än vad man i vanliga fall gör om dagen. Nu tisdag är jag iallafall bättre och har varit i skolan  hela dagen, dock helt slut bara jag går uppför trapporna. Ska försöka få lite sömn så att jag orkar med dagen imorgon.

Till er som läste igenom allt säger jag bara: Hoppas det var trevliga minuter!
Till er som somnade: Hoppas ni sov gott!

/ Josefine