» Josefine Louise Andersson

För inte allt för länge sedan i ett hus en bit utanför staden bodde en familj som bestod av en pappa, gravid mamma och en dotter. Dottern var pappasflicka och hade alltid varit. Hon var alltid vid hans sida och hjälpte honom mer en gärna med att tvätta bilen eller vara ute i skogen. Som ni kanske förstår var dottern en typisk pojkflicka och det kunde hända att ord som ” de är rääligt” kom ut från hennes mun. Det hade ju hennes största idol sagt så många gånger.

Det hade varit en helt vanlig dag och mamman kom direkt från jobbet för att hämta dottern på dagis. När de satt i bilen på väg hem frågade mamman:
- Vem tror du kommer hem först, vi eller pappa?

-Hm, jag tror vi vinner, sa flickan och de åkte vidare på de krokiga vägarna.

De hade precis åkt upp för den sista backen innan de var hemma och flickan kunde skymta det röda huset genom granarna och nu syntes även pappas röda, gamla Corolla.

-          Pappa vann, sa hon och sträckte sig framåt mot förarsätet. Men det var något som inte stämde och då såg hon att den gamle picknick filten låg ovanpå bilen.

Mamman stannade bilen, knäppte upp bältet, vände sig till dottern och sa:

-          Stanna här, gå inte ut förens jag kommer tillbaka och hämtar dig.

En oro började stiga i flickans kropp och hon kunde inte alls förstå vad det var som hände. Efter ett litet tag kom mamman tillbaka, oroligt och skarpt öppnade hon dörren där dottern satt, tog tag i henne och förde in henne i huset.

-          Stanna här och gå inte någonstans, kan du lova mig det?

-          Ja, men mamma var är pappa?

-          Bara stanna här okej.

Hon gick snabbt ut ur huset och låste dörren. Detta förvånade dottern för de brukade aldrig låsa. Tiden gick och flickan blev orolig och beslutade sig för att gå ut. Hon försökte öppna dörren, men hon var för kort för att nå upp till låset. Otåligt gick hon tillbaka till kökssoffan och satte sig. Exakt hur länge hon satt där kan hon inte minnas, men det kändes som en hel evighet. Mamman kom tillbaka in i huset två gånger för att ringa någon, dottern förstod inte vad som hände, men att det var fel det visste hon.  

En ambulans kom farandes förbi huset och mamman sprang för att stanna den, kort därefter kom en bil som dottern kände igen. Och ut rusade två nära släktingar. Den unge sonen hoppade över det vita staketet och sprang för att omfamna den lilla flickan som nu hade lyckats ta sig ut ur huset.  Alla var så oroliga och dottern var rädd.

Några timmar senare fick flickan berättat för sig att hennes pappa hade dött. Att hon aldrig skulle få se sin största idol i liv mer var för svårt att förstå för den tre och halvt åriga flickan. Men den här dagen skulle förevigt klistras fast i hennes minne.

 

Tiden gick och flickan fick snabbt växa upp och lära sig att ta ansvar, men framför allt växte hon runt midjan. Vart hon än kom blev hon bjuden på godis och sötsaker och hennes mamma hade ingen ork till att hålla henne aktiv eftersom hon var höggravid. Snart fick hon en syster som hon alltid kom att vaka över.  Men hon kunde inte riktigt förstå hur allt hade lyckats bli som det blev. Att pappans hjärta så snabbt hade blivit sjukt att det slutade fungera förvånade henne, och var kom filten och bilen in i bilden?

En kväll när flickan var sex år gammal bad mamman dottern att komma ner och sätta sig vid köksbordet. Hon hade något viktigt att berätta. Mamman frågade om hon kommer ihåg den dagen när pappa blev sjuk, och hon svarade:

-          Ja det gör jag.

Mamman tittade sig omkring, tog ett djupt andetag och berättade historien från en ny vinkel. Det var nämligen så att pappan själv hade valt att han inte ville leva mer och han hade tagit sitt eget liv genom att gasa ihjäl sig. Hon berättade syftet med filten och hur han hade kopplat en damsugarslang till avgasröret.

Hela bilden ändrade sig plötsligt och dottern började klandra sig själv. Var det hennes fel? Tyckte han inte om mig? Att hon dessutom blev retad för att hon var tjock fick hennes självförtroende till att sjunka ännu mer. Och vid bara en ålder på nio år började hon äta antidepressiva tabletter.

 

 

Flickans vardag var som en berg och dalbana. Och bara några få år framåt hade hon planerat att ta livet av sig många gånger om, gått på antidepressiva, provat minst sju olika sorters sömntabletter, varit på minst hundra terapisamtal, gått in i väggen, skärt sig, rökt och kräkts för att dämpa ångesten. Allt pågrund av att hon klandrade sig själv till sin pappas bortgång.  Hon var syftet till allt som hade hänt och om hon bara hade varit lite bättre hade det aldrig skett.  Hur klok och vis hon än var kunde inte hjärtat släppa att det var hennes fel.

Det som hade varit den enkla utvägen för pappan, kom att bli en allt tyngre bit för hans dotter. Och det var bara en av de personer han hade lämnat bakom sig. Tänk då på hans fru, som fick ta hela lasset och ändå bara skit tillbaka, en dotter som aldrig fick träffa sin pappa och en mor förlorade sin son. Men en sak som dottern lärde sig av det här är att aldrig tappa hoppet, och trots att hon planerat att ta sitt eget liv gjorde hon aldrig det. För hon om någon vet vilket svik det lämnar bakom sig och hon skulle aldrig kunna göra så mot sin mamma och syster. Oh just precis nu avslutar dottern texten genom den sångtext som gör henne stark.

 

Hjältar och Hjältinnor stannar kvar.

De spottar hårt mot vinden

och de värmer våra händer

så vi inte tappar taget

om den kärlek vi har rätt till

De vågar tro och hoppas

på att någon därute ser oss

någon som hellre vill förlåta än fördöma oss

för något vi visste att vi inte gjort

 

Nu kommer den ut, publicerar min historia. Gör detta för min egen skull. Söker inte efter uppmärksamhet utan helt enkelt för att jag känner att jag själv kommer må bra av det. Tyck vad ni vill, men det här är jag. Nu är det slut på döljandet och kommer hedanefter aldrig att dölja mitt förflutna.
/ Josefine



majse
03 December, 2010 - 21:48 / BLOGG: http://majses.blogspot.com

fy vad du 'r fin och bra och stark. fina fina josse, du 'r b'st.

Ida Aspberg
03 December, 2010 - 21:48 / BLOGG: http://idaaspberg.blogg.se/

du skriver riktigt bra

du är så himla duktig fina du

Hannah
03 December, 2010 - 21:48 / BLOGG: http://hanahcecilia.devote.se

En hård historia liksom livet, det sägs att smärtan är den enda verkliga känslan. Vacker text och modigt gjort.

Johanna
03 December, 2010 - 21:48 / BLOGG: http://dayswithjohanna.devote.se

Riktigt starkt av dig att du skriver av dig, riktigt bra.

Du förtjänar att må bra

Suzann
03 December, 2010 - 21:48 / BLOGG: http://http://justsomethoughts.blogg.se/

Aw.. Jag finner inga ord.

Men som Hannah skrev, modigt gjort. Och jag vet hur det kan kännas, när man vill berätta tunga saker, för man släpper från sig den tunga ryggsäcken typ.

Beccsi.
05 December, 2010 - 21:48 / BLOGG: http://justasimplemelody.blogg.se/

Fina du. Extremt berörd. Väldigt vackert skrivit. Du är så stark och fin.

Kerstin Hansson
06 December, 2010 - 21:48

Älskade Josefine, du är så stark, fin, klok och bäst. Jag hoppas av mitt hjärta att detta hjälper dig att må bättre, det verkar lovande. Jag hoppas också att du en dag kan tänka på din pappa i ett ljusare perspektiv. KRAM


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo