Efter att ha trampat allt vad jag kunde genom total motvind lyckades jag ta mig hem på sju minuter. Ute i blåsten stod mamma och bara väntade på att jag skulle dyka upp. Jag försökte inombords lugna ner mig, andades och slängde mig in i bilen. ”Hoppas det går snabbt så jag kan få komma hem till matematikboken och svenskan”, tänkte jag om och om igen.

Väl där kunde jag inte hålla inne den väluppfostrade Josefine utan var kort i ton. Det är så att har jag en gång fått ett extremt dåligt första bemötande och känner mig sviken har jag otroligt svårt för att ändra på den åsikten.  Speciellt så har det varit för mig på ätenheten, där jag under senaste halvåret har haft kontakt.  På grund av semestertider i somras fick jag inte tillräckligt snabbt hjälp och under den tiden hann mitt självförtroende för mitt utseende sjunka extremt lågt. Att göra ett besök på toan om dagen blev en vana och varje gång jag såg mig själv i spegeln blev jag äcklad.  Trots den otroligt bra pedagogiken jag fick kunde jag inte riktigt ta åt mig av vad dem sa. Varje gång jag skulle gå dit blev en börda istället för en lättnad. Att behöva jobba med de känslor man har byggt upp om sig själv som sexåring kräver extremt mycket tid och energi. Vilket jag inte har överskott i dessa dagar. Väl en bit in i samtalet kom vi till den punkt då det var dags för mig att säga som jag känner det.  Att jag nu planerar att ta en paus från samtalen och jobba med min ätstörning på egen hand.

Plötsligt blev det bara för mycket och jag började gråta. Att få släppa ut de tårar jag burit inom mig så länge var en befrielse, samtidigt som jag kände mig allt annat en lycklig. Ständigt dessa prioriteringar att tampas med. Vilket är bästa valet just nu och kommer jag att klara av det?

 Nu när jag äntligen börjar få in sömnrytmen är det dags för mig att ännu göra ett val för att få skolan till att ta största plats. Jag måste dra ner på aktiviteter runt omkring mig för att jag inte ska falla ännu en gång.  Egentligen är det ganska förståligt att man bryter samman när man väljer bort att få hjälp från sin ätstörning. Nu ska jag stå på egna ben och klara av det själv och på egen hand försöka att klättra upp för det berg jag en gång rest. Samtidigt måste jag säga att de flesta tårarna kom för att jag under förra veckan beslutat mig för att lägga ner handbollen i minst ett år till. Att se sin favoritsport glida ur händerna är även det ett jobbigt beslut.

Trots all den ångesten jag kände när jag gick hem i isande vind gick jag inte hem för att ta fram mitt paket och tända en efterlängtad cigarett. Dra ett bloss och känna hur det stillade besvären för tillfället. Jag gick heller inte hem för att trycka fingrarna i halsen och vänta på att syrorna från kväljningarna skulle få mig att tömma magsäcken. Hur mycket jag än kände suget valde jag istället mig för att plocka fram datorn. Sätta igång den, öppna ett nytt dokument och skriva ner några rader.

Det är nog helt enkelt inte meningen att livet ska vara en dans på rosor. Jag ska sluta ta för givet av de lyckliga dagar man har och istället njuta utav alla glädjande stunder som ges till en.

Nu ska jag snart sätta igång med maten, sedan ska jag bara fokusera på matematiken ikväll. Fick nämligen skjuta på svenskprovet en dag.  

/ Josefine